Tillsammans med skiftkollegorna på Gällivare flygplats ägde jag en gammal Volvokombi som vi mest använde för att åka till och från skidbacken. Men jag tog den en tur till Saltoloukta också. Det var alltså under min tid som flygplatsbrandman (vapenfri tjänst) som denna samägda Volvo tjänade mig. Jag jobbade skift – 7 dagar jobb, 7 dagar ledigt – och la de flesta lediga dagar på skid(snowboard/telemark)åkning, och till det behövdes en bil.
Jag blev ganska fäst vid Volvon, tyckte då att den var den perfekta punkten i bilutveckling: Tillräckligt modern för att vara bekväm och tillförlitlig, men ändå så enkel att reparationer kunde göras själv och billigt.
Kollegorna före mig målade om den så att den matchade våra brandbilar (vi var i 18-20-årsåldern…).
Min första motorcykel, och även den jag ägt längst. Köpt 1993 och i min ägo tills den stals i Midsommarkransen i Stockholm någon gång 2004-2005. För drygt 8 000 kronor fick jag en gammal klassiker i hyfsat skick, dock ombyggd i hiskeligt halvchopperstuk:
Förlängd framgaffel (ingen rejk)
Sänkt bak (kortare stötdämpare)
Högt styre
Hög sissybar i kromat fyrkantsstål
Vita packväskor à la amerikansk snuthoj från 70-talet
Keps på lampan
Mindre, svart framskärm
Ganska omedelbart började jag återställa den till originalskick, lyckligtvis fick jag med flera av originaldelarna. Under åren jag ägde den fungerade den väldigt väl, även om jag fick byta några kopplingsvajrar, totalrenovera frambromsen och framgaffeln och så klart byta slitdelar som däck och drivpaket.
Det korta 4-1-systemet som satt på lät väldigt trevligt, dvs mycket på höga varv, men gav även passagerare lite väl mycket avgaser i näsan.
De tre gånger jag kört omkull på hoj gjorde jag på den här:
Ett nymålat övergångsställe i Halmstad, med sådana där små vita kulor på, gjorde att jag och min passagerare gled omkull och jag skrapade upp ena skinkan rejält. Inget särskilt farligt dock.
På väg från Göteborg till Stockholm på soliga, kurviga småvägar fann jag mig i en skarp kurva plötsligt utan grepp och gick omkull. Det visade sig vara en lastbil med grus som vält i kurvan något år tidigare och spritt sin last på vägen…
Diverse mindre skrapsår, blåmärken och en spricka i benet på ett finger blev resultatet, samt skev framgaffel och läckande broms. Med hjälp av verktyg från en bonde i närheten gick det dock att fortsätta färden till Sthlm, om än på mycket sämre humör.
En vanlig fyrvägskorsning på Hisingen, högersväng efter ett rödljus och helt omotiverat fick jag släpp på bakhjulet och sladdade fram och tillbaka några gånger innan jag la mig på hojen. Något krossat blinkersglas och återigen blåmärken, inget farligt alltså.
Min Honda CB500 Four, bilden tagen maj 2000
När hojen stals fick jag lyckligtvis hygglig ersättning (tror det var runt 12 000 kr) och kunde köpa en ersättningshoj.
