Billig, mindre och tillräckligt gammal för att vara snygg – med de ledorden letade jag hoj och hittade en gubb(o)körd Honda i Tyresö för 15 000 kronor. Efter en sommar med en tämligen modern Suzuki i offroadtappning kände jag starkt att nästa hoj behövde ha mer stil, och det betyder framför allt ålder, närmare bestämt äldre än 80-tal (med några undantag).
En mindre rolig del av köpet av hojen var inbrottet jag hade i lägenheten dagarna före köpet – när jag redan hade tagit ut kontanter, som alltså försvann med tjuven/tjuvarna. 13 000 kronor.
Ett bilprojekt krävde en motorcykel, och jag tittade på lite allt möjligt. Det blev en offroadhoj av hyfsat modernt snitt, men ändå väldigt billig begagnad.
Hemkommen från utlandsboende letade jag ny hoj och hittade en som ganska exakt motsvarade vad jag ville ha: ordentligt caféstukad, twin, italiensk etc. Dyr var den, men fort gick den.
Under tiden jag bodde i Zambia behövdes en hoj med bättre offroadegenskaper. Jag provkörde en Yamaha XT600, men den hade växellådsproblem. Så dök den här tysken upp:
Efter att min första hoj stals köpte jag en hyfsat lik för försäkringspengarna jag fick. Jag ville dock ha tvåcylindrigt, och hittade en rätt ovanlig 500-kubikstwin från Honda. Tanken var att bygga om den till caféracer och jag kom hyfsat långt (utseendemässigt, jag rörde inte motorn) innan den fick ett allvarligt oljeläckage som fick mig att sälja den. Hela processen finns dokumenterad på cb500t.blogspot.se.
Vid något tillfälle laddade jag även upp en bild på nån sajt för classic hondas: www.cmsnl.com
Min första motorcykel, och även den jag ägt längst. Köpt 1993 och i min ägo tills den stals i Midsommarkransen i Stockholm någon gång 2004-2005. För drygt 8 000 kronor fick jag en gammal klassiker i hyfsat skick, dock ombyggd i hiskeligt halvchopperstuk:
Förlängd framgaffel (ingen rejk)
Sänkt bak (kortare stötdämpare)
Högt styre
Hög sissybar i kromat fyrkantsstål
Vita packväskor à la amerikansk snuthoj från 70-talet
Keps på lampan
Mindre, svart framskärm
Ganska omedelbart började jag återställa den till originalskick, lyckligtvis fick jag med flera av originaldelarna. Under åren jag ägde den fungerade den väldigt väl, även om jag fick byta några kopplingsvajrar, totalrenovera frambromsen och framgaffeln och så klart byta slitdelar som däck och drivpaket.
Det korta 4-1-systemet som satt på lät väldigt trevligt, dvs mycket på höga varv, men gav även passagerare lite väl mycket avgaser i näsan.
De tre gånger jag kört omkull på hoj gjorde jag på den här:
Ett nymålat övergångsställe i Halmstad, med sådana där små vita kulor på, gjorde att jag och min passagerare gled omkull och jag skrapade upp ena skinkan rejält. Inget särskilt farligt dock.
På väg från Göteborg till Stockholm på soliga, kurviga småvägar fann jag mig i en skarp kurva plötsligt utan grepp och gick omkull. Det visade sig vara en lastbil med grus som vält i kurvan något år tidigare och spritt sin last på vägen…
Diverse mindre skrapsår, blåmärken och en spricka i benet på ett finger blev resultatet, samt skev framgaffel och läckande broms. Med hjälp av verktyg från en bonde i närheten gick det dock att fortsätta färden till Sthlm, om än på mycket sämre humör.
En vanlig fyrvägskorsning på Hisingen, högersväng efter ett rödljus och helt omotiverat fick jag släpp på bakhjulet och sladdade fram och tillbaka några gånger innan jag la mig på hojen. Något krossat blinkersglas och återigen blåmärken, inget farligt alltså.
Min Honda CB500 Four, bilden tagen maj 2000
När hojen stals fick jag lyckligtvis hygglig ersättning (tror det var runt 12 000 kr) och kunde köpa en ersättningshoj.
En mindre rolig del av köpet av hojen var inbrottet jag hade i lägenheten dagarna före köpet – när jag redan hade tagit ut kontanter, som alltså försvann med tjuven/tjuvarna. 13 000 kronor.
