En ny era i mitt fordonsinnehav inleddes 5 månader efter att min dotter föddes, då jag köpte en bil som skulle vara ”praktisk” snarare än rolig: En halvgammal volvokombi.

NMY 914 heter denna ytrostiga (men maskinellt sunda) vita tråkkombi, som jag köpte av en 25-åring i Barkaby. Han hade i sin tur köpt den ett år tidigare av sin svärfar, som haft bilen i 12 år, sedan 2006.

Det är en basmodell (S, inte SE eller Classic), och saknar därmed AC, elhissar, eluppvärmda backspeglar, termometer, farthållare, rails och diverse yttre ”skönhets”detaljer som lackade backspeglar etc. Däremot är den fabriksutrustad med larm och fjärrkontroll till centrallåset.

I princip allt på bilen verkar fungera, noterbart är strålkastartorkarna, som vevar på fint. Dock kommer det ingen spolarvätska ur munstycket till bakrutan.

Förutom ett sportluftfilter och lysdioder istället för glödlampor i inner- och instrumentbelysning är den helt original.

[INTE MIN BIL PÅ BILDEN OVAN]

Bäste vännen och jag skulle köra till Bosnien och behövde en bil som det gick att sova i. Valet föll på en 245a, där bagageutrymmet med fällt baksäte nästan blir två fullstora ”sängar”. Vi köpte en GLT som faktiskt gick i 200 km/h (på mätaren…) när vi skyndade oss mot färjan i Rostock.

Jag kommer inte ihåg vad den kostade, inte heller vad den såldes för, men det var en trevlig bil. Visserligen slog jag upp en spricka i vindrutan (från insidan) när jag försökte mota bort en fönsterputsare i Sarajevo och två gånger fick vi uppsöka akut svetshjälp för ett läckande avgasrör – men det var inget mot stressen i Berlin på vägen hem när det eftermonterade fjärrkontrollscentrallåset vägrade öppna, och vi skulle med en färja några timmar senare… (ADAC kom till vår räddning)

Det blev även en Gotlandssemester i Volvon, något år efter Bosnien, vilket fungerade utmärkt.

[INTE MIN BIL PÅ BILDERNA – ska skanna…]

Tillsammans med skiftkollegorna på Gällivare flygplats ägde jag en gammal Volvokombi som vi mest använde för att åka till och från skidbacken. Men jag tog den en tur till Saltoloukta också. Det var alltså under min tid som flygplatsbrandman (vapenfri tjänst) som denna samägda Volvo tjänade mig. Jag jobbade skift – 7 dagar jobb, 7 dagar ledigt – och la de flesta lediga dagar på skid(snowboard/telemark)åkning, och till det behövdes en bil.

Jag blev ganska fäst vid Volvon, tyckte då att den var den perfekta punkten i bilutveckling: Tillräckligt modern för att vara bekväm och tillförlitlig, men ändå så enkel att reparationer kunde göras själv och billigt.

Kollegorna före mig målade om den så att den matchade våra brandbilar (vi var i 18-20-årsåldern…).

[INTE MIN BIL PÅ BILDERNA]

Min första bil – eftersom föräldrarna inte ville att jag skulle köpa en motorcykel som 18-åring med nytaget körkort. Dealen var att jag skulle vänta ett år med motorcykelköp och istället skaffa mig trafikvana i en bil – som föräldrarna skulle betala, om än inte med några större pengar.

Min far och jag tittade på och provkörde några bilar den tidiga våren 1992, bland annat en Peugot 404 (eller var det 504?) med blinkersspaken på ”fel” sida och faktiskt även en gammal (snygg!) Ford Mustang. Den senare var dock för risig. Jag tittade även på en Triumph Herald Cabriolet, men den hade stått nedcabbad utomhus länge och var väldigt blöt.

Saaben tjänade mig väl, både som vindsurfingbrädestransport (det var en två/tre-dörrars, så med passagerarsätet framfällt kunde jag ha brädorna inne i bilen och slippa takräcke) och tog mig och ett antal vänner till Köpenhamn och en konsert med Dire Straits. Jag lagade lite rost under vindrutan och i skärmkanterna, monterade en billig kassettbilstereo och bytte bromsbelägg. Efter ungefär ett år sålde jag den för 2 800 kronor, en hundring mer än vad vi köpte den för.

Jag kommer ihåg att det kändes rätt märkligt att som 18-åring äga en bil av samma modell som klasskompisars föräldrar hade, även om deras var några år nyare och finare.

Ett annat minne är vinterdäcken med utdragna dubbar jag körde runt på, så klart med uselt grepp och däcktjut i varje rondell.